BOJ

Det gick bra hos BOJ *brottsofferjouren* igår. Jag satt ihop med Annica och hon tog sig tid att visa och diskutera lite innan det var dags att ringa! Jag har ju gått "utbildning" i höstas för att bli en stödperson för brottsoffer och det var med viss tvekan jag började igår. Jag och Ann, en annan tjej som gick utbildningen samtidigt, tyckte båda att  den så kallade utbildningen mest var en möjlighet för en självkär ledare att få sitta och svulla i hur mycket bra hon minsann gjort i sitt liv och hur svårt BOJ kommer att få det om hon - gud förbjude - blir utröstad ur styrelsen, som hon förövrigt varit med i sedan HON startade den för 20 år sedan... både ekonomiskt och kontaktnätsmässigt.  Hur rutiner och arbetet i övrigt ser ut fick vi ingen inblick i, tyvärr..

Som tur var förstod Annica dilemmat (det har väl varit så här i många år så de som inte slutar direkt bär med sig samma känsla) och tog som sagt var en snabbgenomgång innan hon började ringa och då fick jag sitta med en stund och lyssna! Intressant. Jag ringde själv några samtal innan jag gick hem och det var med lätt hjärta jag lade mig i går kväll. :-) Tänk att så lite som ett telefonsamtal kan glädja en annan människa som råkat illa ut!

Kommentarer

Det här vill jag säga, just nu:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0