Status: ...*känner efter*...

lever, i allra högsta grad
trött, jo tack det ska gudarna veta
frustrerad... lite grann...
fryser, visseligen som alltid
och så till på köpet kryddar vi det med en anings huvudvärk och receptet på dagens morgon är klart!

Är det inte konstigt? Igår kväll var det som om lillhjärtat inte ville somna. Hon som alltid brukar vara lätt att söva kl 20 och vaknar som på beställning vid 1 (om hon inte redan tidigare dragit igång med en "måste-ha-slurk-nu-attack") ville inte riktigt komma till ro, och vi fick springa till henne med jämna mellanrum tils kl 21 innan hon somnade. Visseligen lade vi henne i vagnen för att sedan kunna "vagna" henne i natt om hon vaknade, och det är hon ju inte van vid.... Efter lite krångel och lite orosångest *tänk om hon lyckas studsa ur vagnen, för hon låg och hade värsta gympapasset i vagnen* så lyfte jag över henne till spjälsängen och där fick pappa ta över arbetet att få henne att komma till ro.

Sedan hade vi vuxna krigsstrategi om hur vi skulle gå tillväga under natten. Morsk som tusan tog jag komandot och deklarerade - i natt BLIR det ingen mat...... *konstpaus*... före klockan 5! Jag vet att det strider helt mot Anna Wahlgrens kur-metod att tillåta någon mat, eller ta-upp-kontakt för den delen, men det känns väl som om det kan vara någon rim och ranson på början... man kanske inte ska drilla henne som värsta Kinagymnasten första natten! :-)

Sagt och gjort, vi lade oss - fulla av energi inför nattens bravader... vad som sedan händer är att någon bryter sig in och snor all min energi, för när jag sedan vaknar, visseligen 3.30, klarar jag knappast av att växla luft i lungorna så trött är jag... *får koncentrera mig på mantrat "andas in... och sedan uuuuttt.... andas in.... och sedan uuuttt....andas.. zzzzZZzzz... nä just det..... in... och andas uuuttttt" 15 minuter klarade jag av att buffa, sedan fick älsklingen ta över... Då hade jag tillochmed gett Joline tutte - hör och häpna fick den stanna kvar inne några minuter och hon blev så förvånad över tingesten att hon faktiskt blev tyst ett kort tag....

När älsklingen tagit över *och bär Joline ut i vardagsrummet* och min kropp landat nere i sängen igen händer det som inte får hända.... tankarna börjar snurra *gör vi verkligen rätt???* Alla snusförnuftiga tankar jag tänkt på dagen blir som bortblåsta.... jag blir piggare... och huvudvärken börjar göra sig påmind. Sorgligare syn än det som hade mött dig om du knallat in i mitt sovrum då får man leta efter... tänk dig vuxen kärring som vägrar sitt barn mat, ligger och småsnyftar med en hand över ögonen för huvudvärkens skull, den andra över ena örat för att stänga ut ljud och med brösten läckande som ett såll! Jag kan säga att jag hade nog det minst lika jobbigt som Joline just då, och hade de varit i samma rum som mig hade jag ammat henne på momangen!

Där ligger jag, och börjar oroa mig för "tänk om vi försover oss i morgonbitti" Vilken paradox! Somnar jag inte kommer jag inte orka vakna/vara vaken i morgon och somnar jag vaknar jag inte och försover mig, hur lätt är det att somna då? Det blev tyst i vardagsrummet dock....

Klockan 04.55 kom älsklingen insmygandes och försöker lägga ner en sovande Joline i sängen... som givetvis vaknar. Jag tar över buffandet  och 6 minuter senare inser jag att hon fortfarande gråter OCH klockan är över den magiska gränsen 5 som jag satt upp kvällen innan ----> mamma kuvar och Joline får mat! :-D Alla nöjda och glada, och snutt somnar om innan hon ens halvtömt bröst 1! *pehew* Dock upptäcker jag snabbt att jag inte ligger i någon bra ställning, men att våga vända sig i sängen i detta läget kunde ju straffas med värre-än-döden-tortyr att hon vaknar igen, så jag låg kvar.... vaken... till klockan 6.30 när Jonatan vaknade.....

*jäsp*

Jollan sov till 8.40... Då var "bröst 2" så sprängfyllt att jag hade kunnat gå in och väcka henne bara för att få tömma ventilen! Aldrig är man riktigt nöjd! :-)

Hur går natten som kommer? Ja, det beror väl på hur älsklingspappan tyckte att det gick i natt... Får väl peppa honom med att "snart får vi sova, om du *läs vi* orkar fortsätta! ;-)