Idag lider jag av ytterst dåligt samvete.... det finns ju inte mycket värre än när en människas dåliga humör går ut över någon annan, just idag är jag en sån där människa.:-/

Igår hade jag och 7 åringen (7, är hon verkligen 7? Snarare 14 om man mäter hormonhalten i blodet och uppnosigheten) ett långt, intensivt och uppslitande samtal (eller det var mest jag som pratade/ylade/kacklade, N satt mest och tittade och klämde fram en "uh va det är lite synd om mig -tår" på ett icke opassande ställe). Samtalet handlade om brist på respekt, kaxighet, att inte lyssna och konsekvenser av att bara köra sitt eget race.

Jag kände igår att det hela hade spårat ur då hon käftat, gett mig "onda ögat" ett antal gånger, krävt uppmärksamhet NU upprepade gånger och varit allmänt otrevlig. Och jag trodde faktiskt det tog, samtalet alltså. Otroligt pedagogiskt försökte jag få henne att förstå att om man jobbar åt samma håll går det så mycket lättare, att man inte kommer någonstans med att vara otrevlig och att lyssnar man så får man tillbaka genom att andra lyssnar på dig... och jag levde i tron att det funkade tills dess att vi vaknade i morse...

Att försöka förklara morgonens N med ett ord skulle nog Klimakteriekossa vara det mest talande. Det slogs med lillebror, hon käftade (igen) och satte näsan i vädret när jag bad om en sak. Jag tappade tålamodet och sjönk ner på hennes nivå som en gråsten och talade om att "lyssnar inte du på mig, så lyssnar inte jag på dig" och så fick det bli... *jag VET det funkar inte så, men jag kände att hellre säger jag INGENTING än något dumt som jag får ångra ännu längre*

Så snuttan- 7 år och jätteduktig - gjorde sig i ordning, packade väska och klädde sig helt själv och gick till skolan, utan att jag ens sade "hejdå". Och nu sitter jag här med mitt dåliga samvete....