I förmiddags fick jag ett utbrott som hette duga!

Natalie gick till en kompis och kom tillbaka hem och grät. Anledning? Kompisen hade haft en annan klasskamrat där och de hade sagt att Natalie var "Ful och såg dum ut i sin mössa".

Kompisens mamma hade stått med vid dörren när de sade detta och jag kände att detta bara var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag stövlade ner, med Natalie i släptåg, plingade på dörren och när det öppnades informerade jag att måttet var rågat, att jag nu har tröttnat på oförskämdheter och bad tjejerna att tala om varför de betett sig som de gjort. Detta är inte första gången, kan väl tilläggas.

Svaret jag fick var stirrande blick från tjejerna, som inte ens på direkt uppmaning från mig svarade, och ett svar från mamman som väl kan sammanfattas med "ja, men Natalie brukar ju springa från min flicka hem från skolan fast de ska gå tillsammans"... Suck! Ja, man kan ju välja att skylla ifrån sig eller att ta tag i problemet som uppkommit?!? Jag påstår inte att Natalie är Guds bästa barn, men att få höra, efter mycket om och men, från sitt eget barn att "jag sade till kompisen att hon var ful i sin mössa" utan att ifrågasätta detta är i mina ögon lågt! *för hon erkände efter påtryckning från mig att hon visst hade sagt detta*

*grrr* kalla mig lejonmamma, men när jag ryter då ryter jag högt! *det ska gudarna veta, hojtar älsklingen i bakgrunden och flinar*