Hela jag är i upplösningstillstånd.

Jag är så förbannad, och så sårad, att jag inte vet vilken känsla som ska få ta överhanden.

Är det något här i livet jag tar för givet är sä det ärlighet. Speciellt bland mina vänner. Kan jag inte lita på mina vänner så kan de lika gärna dra dit pepparn växer. Jag har inte lust att spendera tid med människor som jag inte vet vart jag har dom. Speciellt inte om de dessutom utger sig för att vara just vänner.

Men tji fick jag. Att lita på sina vänner kan ha sina baksidor. Som typ att de ljuger för en, rakt upp i ansiket. Och som fortsätter dag ut och dag in... och jag kan inte sluta fundera på varför i hela friden.....

Sen hatar jag att sopsortera. Och att ringa till försäkringskassan. Men just idag så känns det inte som om jag ens orkar bry mig om det. Att miss-gilla det alltså.

Någon har sagt till mig att "den som klarar av att förlåta är den största av de stora". Just nu känner jag för att vara skit-liten. Och långsint. Och en vän fattigare.

Bara för att.

Kan du lita på dina vänner?