Jonatan var sur. Han ville inte alls till badhuset.

Det lät så tråkigt.

Trist.

Och inte alls kul.

Men mamma trugar iväg iallafall.

Och knuffar närapå Jonatan i bassängen.

Står i badhuset och får puppsvett. Det är enda stället jag kan vistas på och få svett under mina obefintliga knottbett till bröst.

Drar upp en surare Jonatan ur bassängen. För nu skulle han helt plötsligt inte upp.

Oh, Lord have mercy!

Åker till godisaffären med en femåring som helt plötsligt får för sig att hans mamma är gjord av pengar och har en föraning om att jordens sockerlager kommer att ta slut i morgon och att man måste, för sin egen överlevnads skull, äta minst fyra ton godis innan midnatt.

Drar med en halvt hysterisk 5 åring ut från affären med godis till ett värde av 105 kronor. (visst, jag måste ju oxå ha lite :-D)

Efter detta deklarerade Jonatan att han minsann ville flytta till badhuset, för det var SÅÅÅÅÅ kul (och där finns det minsann oxå godis som man kan äta)!

Jag var faktiskt inte svårövertalad. Hade någon gett mig en flyttblankett hade jag krafsat ner mitt namn fortare än en tvååring kan förstöra en vardagsrumsvägg med en blå krita.

Men, vi är väl två om beslutet, så jag åkte snabbt hem till pappa och lämnade över.

Undrar om han oxå kommer att godkänna flytt innan klockan slår läggdags?